Svensk ordbok 2009, webbversion

kräng`a sig verb krängde krängt, pres. kränger kräng·er●vanligen med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.igenom, ut förflytta sig med vickande rörelser genom eller från ngt han krängde sig i­genom taggtråds­stängslethon krängde sig ur hans greppkränga sig (igenom ngt), kränga sig (ut) (ur ngt)sedan 1882Subst.:vbid1-886276krängande, vbid2-886276krängning