Svensk ordbok 2009, webbversion
verb krängde krängt, pres. kränger
kräng·er●vanligen med partikel som anger rörelseriktning, t.ex.igenom, ut
förflytta sig med vickande rörelser genom eller från ngt
han krängde sig igenom taggtrådsstängslethon krängde sig ur hans greppkränga sig (igenom ngt), kränga sig (ut) (ur ngt)sedan 1882Subst.:vbid1-886276krängande,
vbid2-886276krängning